Kilimanjaro som med sina 5895 meter över havet brukar kallas Afrikas tak är en utmaning av rang – särskilt för en 10-åring. Det är med mod i barm och starka ben vi anländer till Moshi där vi möter upp med Edward, the teacher, som driver det lokala bolaget Kilimanjaro Wonder Expedition Safari.
Edward själv började som bärare, avancerade sedan till kypare och kock för att sedan utbilda sig till guide. Berget är som ett hem för honom och han har spenderat fler nätter på berget än han har gjort hemma. Han är en välkänd profil på såväl Kilimanjaro som i det närliggande samhället Moshi och tillnamnet the teacher vittnar om hur många han har skolat in i sina roller på berget.
Lemoshorutten med ett team på 13 personer
Idag tilldelas vi två av hans adepter – guiderna Tuliza och Geofrey som tillsammans med 9 bärare, en kock och en butler ska möjliggöra vår bestigning av denna ikon till berg. Efter att ha gått igenom vår utrustning och säkerställt att vi inte glömt någonting visar Edward oss in i minibussen och vi möter här våra bärare för första gången.
Efter cirka tre timmars bilresa anländer vi till Lemosho varifrån vår rutt har sin början. Lemoshorutten är längre än de andra rutterna och är mer kuperad men anses vara mer naturskön och framför allt optimerad för att minska risken för höjdsjuka.
Privat tur i lugnt tempo
Stigningen påbörjas genom regnskogen och det första som slår mig är den närmast löjligt långsamma takten som våra guider ansätter – någonting som snart visar sig vara nyckeln till att orka alla kilometer och höjdmeter.
Ganska snart reflekterar vi över hur skönt det är att vi har en privat tur och att det enbart är jag och sonen på 10 år som ingår i sällskapet – allting anpassas efter oss och vi kan stanna för att pausa precis när vi vill. Efter knappt tre timmars vandring genom regnskogen når vi Mti Mkubwa Camp där vi ska spendera natten.
Mti Mkubwa Camp
På något magiskt vis står våra tält (ett för att sova i och ett mässtält att äta i) redan uppställda och snart ställs även varmvatten för tvagning fram och efter att ha ätit en god och vällagad måltid kryper vi ner i sovsäckarna lyssnandes till apor och fåglar och konstaterar att även om dagen varit krävande så blir vi väldigt väl omhändertagna.
Andra natten spenderas på Shira 2
Dag två väcks vi vid 6-tiden med varmt te i tältet. Snart vaknar hela campen till liv och efter frukost beståendes av pannkakor, omelett, korv, frukt och gröt så tar vi på oss våra dagspackningar och vandrar vidare genom djungeln. Idag har vi en lång dag framför oss.
När vi strax innan solnedgången når Shira 2 där natten ska spenderas har såväl ben som axlar fått bekänna färg och återigen imponeras vi över bärarna som har sprungit förbi oss för att iordningställa våra tält och påbörja matlagning innan vi anländer.
Pole pole på 4000 meters höjd
Landskapet har nu skiftat karaktär och utgörs av ett stenigt hedlandskap med lägre buskvegitation. Höjden uppgår nästan till 4000 meter och visst känns det i lungorna så snart vi glömmer guidernas ständiga förmaning, pole pole – långsamt långsamt.
Kändis som för tur med sig
Sonen med sina 10 år väcker uppmärksamhet och munterhet både längs vägen och i campen och det är många som stannar till och frågar hur gammal han är, ger honom en ryggdunk eller bara gör high-five. Guiderna berättar snart att han är något av en kändis på berget och att han för tur med sig.
Tuliza och Geofrey är mycket erfarna guider och har stor kännedom om berget, dess flora och fauna som de beredvilligt delar med sig av. För att bli guide på berget börjar man som bärare, går ofta via kock och butler och sedan när man sparat ihop tillräckligt med drickspengar påbörjar de universitetsstudier som tarvas för att bli certifierad guide.
Lava Tower och 4600 meters höjd
Dag tre väcks vi återigen strax efter 06.00 och känner oss pigga och starka om än något frusna och ledbrutna. Idag ska vi upp på högre höjd upp till Lava Tower och det är här många känner av höjden på riktigt i form av milda symptom på höjdsjuka såsom huvudvärk och yrsel.
Trygga och stärkta efter gårdagskvällens hälsogenomgång med guiderna tar vi oss an dagsturen och mycket riktigt känner sonen av en begynnande huvudvärk när vi når 4 500 meters höjd, vi fortsätter än långsammare och när vi är uppe vid Lava Tower mår han än värre och hade rutten inte vänt av neråt hade vi inte kunnat fortsätta – när vi väl kommer ner några hundra höjdmeter försvinner symptomen och efter lite varm mat återvänder snart energin.
Baranco Wall – en 300 meter närmast lodrät klippa
Än bättre blir det när det här i Baranco Camp visar sig finnas tämligen god mobiltäckning och vi kan ringa hem till mamma och lillebror för att önska Gott Nytt år – känslosamt och moralhöjande!
Innan läggdags stannar vi upp och blickar mot morgondagens utmaning – Baranco Wall som är en 300 meter närmast lodrät klippa som vi ska ta oss upp för dagen efter. Det hinner mörkna och stjärnhimlen och utsikten över de närbelägna orterna Arusha och Moshi med all dess belysning är anslående.
Efter ännu en vällagad frukost dag 4 som tyvärr får alldeles för lite uppmärksamhet (höjden främjar inte aptiten) påbörjar vi bestigningen. Det är den brantaste passagen hittills men tempot är långsamt och vi kommer upp till toppen starkare än vad vi väntat oss.
Återstoden av dagen bjuder på en varierad vandring och återigen har omgivningen ändrat karaktär och nu går vi mestadels i vad som kallas alpin öken – ett ogästvänligt stenlandskap.
Karanga Camp på 3995 meter
Vi anländer tidigt till Karanga Camp som ligger lite lägre på sina 3995 meter och även om vi är trötta så kommer krafterna snart tillbaka och efter kvällens middag med efterföljande hälsokontroll så känner vi oss starka och redo för morgondagens toppattack.
Akut höjdsjuka
När jag vaknar vid 06 berättar sonen att han mår lite illa och allt eftersom vi klär på oss försämras hans tillstånd och inom 30 minuter har han svår huvudvärk, yrsel, illamående, spyr och är orkeslös. Guiderna mäter syrenivå i blodet som ligger under normala nivåer och hans vilopuls pendlar mellan 140 och 150. Han har fått akut höjdsjuka och måste skyndsamt ner på lägre nivåer.
Medvetandet går ner och evakueringsfordon anropas
När jag väl fått på honom kläderna är han så pass dålig att han inte kan gå och medvetandet går ner. Jag lyfter upp honom över axlarna och går raskt mot guiderna som väntar på oss längre fram. Efter en svag stigning kommer höjden ikapp och Geofry och Tuliza lyfter snabbt över sonen som nu tappat än mer i medvetandegrad och vi påbörjar vad som närmast är att likna vid en språngmarsch mot lägre höjd samtidigt som Geofry anropar evakueringsfordon.
5,5 timmars språngmarsh
Efter 5,5 timmar i ett rasande tempo utan andra pauser annat än att byta bärare är vi nere vid en farbar väg och vi ilastar en Toyota Land Cruiser som möter upp och kör ner den sista biten. Sonen är nu markant bättre om än fortfarande medtagen och jag är både oerhört tacksam och imponerad av styrkan och uthålligheten hos männen som närmast har berget som sitt hem.
Återhämtad men ingen toppattack
Sonen återhämtar sig snart och vid kvällningen är det bara en lätt huvudvärk som påminner om dagens dramatik. Det blev inget toppförsök för vår del vilket såklart känns tråkigt men känslan bleknar snabbt i ljuset av vad som kunde hänt. Tuliza och Geofrey konstaterar att berget finns kvar den dagen vi väljer att komma åter.
Många minnen med oss hem
Höjden med tillhörande andfåddhet till trots har dagarna bjudit på många och långa samtal mig och sonen emellan. Många minnen har vi skapat tillsammans och som vanligt vid lite mer strapatsrika övningar uppskattar vi hemmets komfort än mer.
Nyfiken på vårt safariäventyr i Tanzania? Här hittar du artikeln Familjesafari i Tanzania.
