A diary of a daytrader

Kapitel 3: ”Dolda orderböcker – eller hur man blåste småsparare”

Nyfikna Investerare bad a.diary.of.a.daytrader, Nyfiken Investerare och registrerad aktiemäklare med över 22 års branscherfarenhet, att gästblogga och dela utdrag ur sin tradingdagbok med oss. Vi älskar att svepas tillbaka i tiden och få uppleva Stockholms finansvärld bakom kulisserna och längtar redan efter nästa kapitelLåt oss introducera vår investerarvän Massi!

Denna berättelse utspelar sig åren innan och runt millennieskiftet. På den tiden fanns tre officiella aktielistor: A-listan, O-listan och OTC-listan. Aktierna på dessa listor handlades ”elektroniskt” via börsens eget handelssystem, Saxess, kopplat via fasta linor till de banker och mäklarfirmor som var direktmedlemmar.

Den nystartade nätmäklaren som jag vid denna tidpunkt jobbade på (se föregående kapitel i dagboken) hade just en sådan s.k. DMA-koppling (Direct Market Access) från kundernas inloggning, via internet, in i vårt interna system – med direktkoppling till Saxess och börsen. På den här tiden var detta revolutionerande och kom att göra börshandel mer tillgänglig för alla. Inte minst prismässigt. 

Utöver dessa ovan nämnda listor med officiellt noterade bolag, fanns ett antal listor med ”inofficiellt” noterade bolag. Några av dessa listor var: SBI-listan, Innovationsmarknaden, Aktietorget, HQ Tech-listan, Fischer Partner-listan, Net Capital-listan m.fl…

Bolagen, vars aktier som handlades på dessa listor, var av VÄLDIGT skiftande kvalitet. Redovisningskraven var obefintliga, då det var enbart ”inofficiell” handel med bolagens aktier som bedrevs. En sak var dock gemensam: dessa aktier handlades inte ”elektroniskt” med synliga orderböcker eller avslutstickers…utan de handlades över telefon direkt med s.k. market makers – som ställde priser efter utbud och efterfrågan. Hur just dessa köp- och säljintressen såg ut visste ENDAST market makern som ensam satt med orderboken och realtidspriset. Genomlysningen var lika med noll för en utomstående och i bästa fall uppdaterade personen i fråga en långsam html-sida med köp- och säljkurs en gång i kvarten. Hursomhelst var dessa priser enbart ”indikativa”. 

Market makers var ofta mäklarfirmor som HQ, Fischer Partners, Nordiska, Matteus, Aragon, Aros, Net Capital m. fl. Några av bolagen vars aktier handlades på detta sätt var Spray, Drax Holding (fd Mirror), Nimbus, Castcom och många många fler…

När exempelvis vi på nätmäklaren fick en order över internet (eller telefon) i något av alla dessa bolag, så stannade ordern hos oss mäklare – varpå man fick ringa upp till respektive market maker (den som höll i handeln i just den aktie man skulle handla i) – och så var man i dennes klor. Med dolda orderböcker och släpande kursuppdateringar kunde en flink market maker skära guld med täljkniv genom att skära mellan på både köp- och säljkurs som åt höger och vänster…rakt in på internkontot medan småspararna fick betala notan… Och på den här tiden, när IT-bubblan just börjat ta form…var handeln intensiv och bolagen många. Kvällstidningarna skrev ihjäl sig om tech-bolagen och ”alla” skulle handla aktier. 

Då noteringsprocessen på dessa listor även den var obefintlig, så startades bolag på löpande band och kallade sig .com, html, wap, tech…etc och allt rusade i höjden, så länge de höll på med ”IT”.  Och lycksökarna flockades… jag vill dock belysa att de allra flesta bolag var riktiga och reko, liksom nästan alla fondkommissionärer och market makers…men naturligtvis fanns det rötägg.

Ja, som ni säkert redan listat ut så stod IT-bubblan alldeles runt hörnet. Men det är ju en historia i sig… Vi kan tacka tekniken som gjort transparensen och genomlysningen så mycket bättre för alla. Samt kravställningen på de bolag som noteras.