A diary of a daytrader

Kapitel 2: ”Nackskottet”

Nyfikna Investerare bad a.diary.of.a.daytrader, Nyfiken Investerare och registrerad aktiemäklare med över 22 års branscherfarenhet, att gästblogga och dela utdrag ur sin tradingdagbok med oss. Vi älskar att svepas tillbaka i tiden och få uppleva Stockholms finansvärld bakom kulisserna och längtar redan efter nästa kapitelLåt oss introducera vår senaste gästbloggare och investerarvän Massi!

Denna berättelse tar vid 1998, där vi slutade senast. Den nystartade fondkommissionären där jag arbetade, som hade dragit igång nåt så nytt som aktiehandel över internet, möttes som sagt av skepsis i finansbranschen. 

Internet var ett relativt nytt fenomen och tanken om en så kallad ”discount broker”, som skulle utmana bankerna och de traditionella mäklarhusen med låga courtage och aktiehandel tillgängligt för alla – var ett helt nytt tänk i Sverige. Det var nog bara i USA fenomenet hade börjat ta fart tidigare.

Vi behövde nu en stark finansiär och huvudägare. Det var så ”fina firman” kom in i bilden med såväl kapital, ett välkänt namn och ett genuint intresse – då de verkligen trodde på detta som ett komplement till deras klassiska old school mäklarhus. 

VD för fina firman var vid den tiden en välkänd profil i Stockholms finansvärld som gick under öknamnet ”Nackskottet”. Nackskottet var en hårdför typ, känd som en klassisk psykopat som maktade alla i sin väg. Han var ”management by fear” definierad i egen hög person och man kunde känna hans närvaro genom att alla tystnade när han spatserade fram… och om inte annat, så svepte dimman av exklusiv och rikliga mängder eau de Cologne tung på lång väg. 

Även om Nackskottet var en produkt av den gamla skolan, så var han, i sin genre, före sin tid. Vår bifirma, vilken han tog under vingarna, såg han som sin ”baby” och vad som skulle komma att bli framtiden – vilket med tiden kom att visa sig helt rätt. 

Hursomhelst, aktiehandel över internet var nytt och vi var pionjärer i Sverige inom detta. Vår handelsapplikation snickrades löpande ihop från scratch av två killar. Den ena, en klassisk skön ”datanörd”, übersmart övervintrad KTH:are som praktiskt taget var ”ett” med handelssystemet. Den andra var blott 20 år, en autodidakt programmerare med stor begåvning och potential. Jag har aldrig sett någon jobba så mycket som de två. Vet inte om 20 timmar per dygn räckte under de mest intensiva perioderna. De kunde dock inget om aktier, så tillsammans med några andra fick jag sköta utformandet och kravställandet på handelssystemet.

Med det sagt, till en början var det utan överdrift en hel del buggar – vilket ledde till att vi fick skapa ett ”felkonto” med positioner som inte kunde åläggas kund (typ lagd order som återkallats, men som ”fastnat” i marknaden och sen gått till avslut etc). Som tur var hade vi mest mindre kunder initialt, så det handlade inte om några större positioner, men en felaffär blir ju sällan vinstgivande om jag säger så. Murphy’s lag, ni vet…

Lotten som ansvarig mäklare för detta ”felkonto” föll på…mig. Jag skulle alltså, förutom att hjälpa till att härleda anledningarna till buggarna, löpande avveckla positionerna på felkontot med minsta möjliga förlust… och om man frågade Nackskottet så tyckte han: 

1) Felkontot borde inte behövas eftersom inga buggar i systemet borde finnas (där hade han en poäng ).

2) Eventuella felpositioner borde väl stängas med vinst… 

En gång i veckan, så skulle jag komma till hans rum och redovisa utvecklingen på felkontot…och han tog av okänd anledning varje position personligt och höll mig ansvarig för detta.

Och som sagt…Nackskottet var vida känd som en iskall, okänslig och hårdför typ. Mina förklaringar om tekniska problem eller buggar hjälpte föga. Han såg dem enbart som provocerande och jag förstod att det var bättre att hålla tyst. Jag hade sån ångest varje gång jag skulle grillas därinne… Det var som en ändlös vandring över den venetianska Suckarnas bro, Ponte dei sospiri, och jag förstod tydligt innebörden av hans öknamn.

Annars trivdes jag väldigt bra hos nätmäklaren och vi växte så det knakade. Vi tog marknadsandelar och började få konkurrenter. Men det fanns plats för fler, detta var bara början. 

Så år 2000, när jag fick erbjudande om att bli trader hos en traditionellt mäklarhus mitt på Stureplan (mer om detta i kommande avsnitt), så var beslutet inte helt enkelt. Men Nackskottet var helt klart en bidragande anledning till att jag valde att röra på mig mot en ny bana. Och DET är jag evigt tacksam Nackskottet för!

Med jämna mellanrum möter jag Nackskottet på stan i krokarna runt Biblioteksgatan och Stureplan. Han hälsar alltid lika glatt och artigt. En gång möttes vi till och med på kaffebaren Sosta och tog spontant en stående espresso ihop. Han lyssnade och frågade intresserat om vad som hänt sen de åren tillsammans. Jag förstod då att mycket av hans hårdföra egenskaper mest var en jargong som han själv gick igång på, och förmodligen även styrelsen och ägarna bakom honom. Han skapade ju resultat. Pengar. Det vill säga allt som räknas i finansbranschen. Tyvärr…om ni frågar mig.