A dairy of a trader

Kapitel 5: Rippa. År 2000. Sensommar och skolorna hade precis börjat för höstterminen. Ett knappt halvår hade gått efter att IT-bubblan spruckit, och som vid varje börskrasch kom den finansiella kartan att ritas om. Hyllade bolag som Framfab, Icon Medialab, Information Highway, Spray och Boo.com blev efter värderingar i paritet med de stora svenska verkstadsbolagen knappt vatten värda och privatinvesterare som på pappret varit mångmiljonärer var nu tvungna att pytsa in mer pengar på sina överbelånade depåer.

Text: Massi Franzé

Det var minst sagt en märklig tid, men vi på nätmäklaren rullade på som aldrig förr, i takt med att börsen repade mod. Vi var ju trots allt en handelsapplikation och inte ett analyshus. Missnöjet bland tidigare bankkunder var stort efter alla olyckliga IT-rekar och höga avgifter. Vårt system var stabilare än någonsin och våra kunder blev bara fler och fler. Vårt resultat steg, liksom antalet medarbetare – och tänk, vi som varit med några år, fick – mitt i allt –  vår första bonus! Det liksom överglänste stormen från våren.

Jag trivdes bra på nätmäklaren, även om det var långa dagar i högt tempo. Trots att jag ännu var ganska ung, så hade jag nått en senior status. Jag skickades till Frankfurt och fick mäklarlicens på Deutsche Börse, då vi skulle börja erbjuda handel på den tyska marknaden. Och vid sidan av mäkleriet, drev jag ett projekt att börja erbjuda handel även av amerikanska aktier online och minns ännu vårt första kundavslut i Boeingaktien! Utöver det var det en del jobb med nyrekryteringar till vårt mäklarbord också…

Hursomhelst, tillbaka till den där sensommarkvällen år 2000. Jag var på väg hem från jobbet, som låg vid Hötorget, där vi satt inklämda i ”fina firmans” lokaler. Oftast brukade jag cykla, men efter jag inte orkat laga punkteringen från kvällen innan så hade jag just denna dag promenerat. Jag spankulerade Torsgatan från Norra Bantorget upp mot S:t Eriksplan, där jag bodde på den tiden. Det hade precis börjat skymma och i min bärbara cd-walkman snurrade Snoops debutplatta, som var en klassiker redan innan den släppts…och mitt i allt ringde mobilen…

..ett växelnummer…sifferskadad som jag är minns jag det än idag: 087914800. Kände igen det från jobbet. Det var ju mäklarfirman på Stureplan!? Som ringer nu, på min mobil?

Minns ni kapitlet ”Dolda orderböcker”? Alla market makers som skar guld med täljkniv i de inofficiellt listade aktierna… En av de trevligare av dem, som höll handel i säkert 7-8 högt omsatta bolag, presenterade sig i andra änden. ”Tjena Massi…” 

Vi på nätmäklaren kallade honom ”Rippa”. Det var av två anledningar till smeknamnet, den första var att hans efternamn klingade något åt det hållet. Den andra var att man liksom visste att man alltid blev lite rippad på kurserna, även om just Rippa alltid kändes som en av de ärligaste och trevligaste av alla market makers. Utöver det ställde han priser i standardiserade optioner, alltid snabbare och något bättre än t.o.m. mäklarna på OM, derivatbörsen själv. Jag hade tidigare pratat med honom hundratals gånger i telefon och gjort hundratals affärer under två år, ofta korta, snabba och rappa samtal. Vi förstod alltid varandra och det var alltid raka puckar. Trots all manuell handpåläggning vid denna typ av trades hade vi aldrig en felaffär och tonen var alltid korrekt, men med glimten i tonen ständigt närvarande. Jag och Rippa klickade, trots att vi aldrig träffats….men nu ville han plötsligt ses. Absolut…gärna, sa jag utan att fråga mer…och Rippa dök upp i en taxi efter 10 minuter. Vi hälsade glatt, som om det vore ett kärt återseende. Han var lite stiff i sin look, propert och lite gubbigt klädd i luftig bankpyjamas från Oscar Jacobsson med slipsknuten exakt centrerad i en bred dubbel Windsor. Själv hade jag slipsen i väskan, och en mer ledig slimmad look i min grafitgrå kostym från Tiger.

Vi satte oss längst in på krogen Peppar, ett stimmigt och avslappnat place på behörigt avstånd från ankdammen nere vid Stureplan. Rippa kom efter lite artighetsfraser och allmänt snicksnack till sak och berättade att han just blivit Head of Trading på mäklarfirman och sa: Jag vill ha dig i mitt team. Vad säger du? Jag tvekade till en början…jag trivdes ju bra på nätmäklaren, hade precis fått min första bonus.

….(och vad jag inte förstod då, det var att det är skillnad på bonus och bonus..), hade ju en senior roll, bra kollegor …. men å andra sidan fanns ju ”Nackskottet” som en konstant plågoande….men jag samlade tankarna. Trading…visste inte jättemycket om det, men tänkte mest att det är ju för de allra mest rutinerade handlarna … så jag sa det rakt ut: Rippa – jag har ju liksom aldrig trejdat för egen räkning. Vad förväntar du dig av mig? 

Det kändes som om Rippa förväntade sig frågan och redan satt på svaret: ”Massi – jag vet att du har trading i dig. Jag lär dig grunderna, sen ska du till ITI i Chicago första bästa”. Det gjorde allt väldigt enkelt för mig. Glasklart på nåt sätt. Rippa visste. Det räckte för mig. Jag var upprymd och lönesnack kändes i sammanhanget inte viktigt. Vi drack upp vår andra öl och skakade broderligt hand. Rippa sa att han sätter ihop ett avtal under kvällen och mailar över. Han fick min privata mailadress och vi bestämde att jag skulle komma upp till honom på mäklarfirman dagen efter för signing.

Jag hade svårt att somna den kvällen…hade bara hört ryktesvägen om ITI tidigare. International Trading Institute i Chicago. På den tiden en helt unik 3 veckors intensiv tradingutbildning under ledning av den legendariske råvaruoptionstradern Tony Saliba. Rippa hade varit där två år tidigare, och nu skulle jag dit om tre månader…✈🍀🙏

Dagen efter sa jag med en klump i halsen upp mig från nätmäklaren. Det hade varit en enormt lärorik tid, där jag lärde mig mer brett om banking än vad jag någonsin kom att lära mig. Men…Rippa och tradingen kom att rita om min karta för gott. 🙏🌠🍀🎩💙